Den texten!

Inspirerad av Clara som just gett mig låten Realese me (bilreklamslåten). På grund av det så lägger jag här den bästa text jag vet och länk till den låten på youtube. Håll till godo - ligger också som länk under Länkar för själen: "Den texten!"

Natascha Bedingfield - Unwritten

I am unwritten, can't read my mind, I'm undefined

I'm just beginning, the pen's in my hand, ending unplanned

Staring at the blank page before you

Open up the dirty window

Let the sun illuminate the words that you could not find

Reaching for something in the distance

So close you can almost taste it

Release your inhibitions

Feel the rain on your skin

No one else can feel it for you

Only you can let it in

No one else, no one else

Can speak the words on your lips

Drench yourself in words unspoken

Live your life with eyes wide open

Today is where your book begins

The rest is still unwritten

I break tradition, sometimes my tries, are outside the lines

We've been conditioned to not make mistakes, but I can't live that way

Staring at the blank page before you

Open up the dirty window

Let the sun illuminate the words that you could not find....

Uveckling?

Allt du vill att andra ska göra för dig ska du också göra för dem. Älska andra som dig själv. Fina ord med ursprung i bibeln. Men varför fungerar de ej? Varför är det inte så enkelt? Kan det vara att de flesta på djupet har ett kärlekslöst förhållande till sig själva och på så sätt inte är snälla mot sig själva? Kanske är det så vi själva inte hunnit med i den sociala och psykiska utvecklingen. Att världen sprungit för fort? Fysiologiskt har jag hört att hjärnan inte har utvecklats under de senaste femtiotusen åren!?

Fast egentligen är nog kärleken enkel i praktiken, eftersom vi inom oss vet att vi alla är en del av källan. Problemet är teorin och alla tankebanor vi irrar omkring i.

Känna i kroppen

Mitt sätt att vara lycklig är att känna i kroppen. Då vet jag att det är på riktigt - när lyckan sitter i kroppen inte bara i huvudet. Jag har genom alla år som jag kommer ihåg, använt rösten i huvudet som ledsagare. Det gör jag nog än idag till stor del. Däremot har jag lärt mig bl.a. genom Kundaliniyoga och fysiska meditationer att komma ner i kroppen och hitta sanningen där. Och det är övertygelsen att jag vet, som jag gläds åt mest.

De dagar som inte är lika bra som andra tvivlar jag ju. Framförallt tvivlar jag på mig själv. Att det jag tror att jag känner kanske bara är mitt "mind" som spelar mig ett spratt, försöker luras och övertyga. För det är de bra på - tankarna alltså. Jag önskar att jag hade en starkare intuition för mig själv. Jag är så bra på att känna in människor och vad som egentligen är grunden till deras handlande och behov. Men mitt eget? Helt hopplöst. Jag vet inte hur många gånger jag känt att: Att nu har det hänt något hemskt - på riktigt! Men det finns alltid en annan förklaring på det som orsakat att "jag vet".

Men övertygelsen att lita på livet och kärleken finns alltid där. Och jag har ett sätt att veta, genom att försöka få övertygelsen att försvinna, motbevisa, övertala - ja allt, men känslan finns kvar. Sitter i bröstet, mitt på. För mig alltså.

Det finns tusen helt logiska förklaringar på hur det fungerar med själen, kroppen och "mindet" och vi människor har också vetat detta i tusentals år. Men jag känner inget behov av att förklara det - för jag vet. Det har jag känt.

Tänk vad stenar är lika varandra på håll - men ändå så olika....

Viket är mitt bästa jag?

Vem är jag när jag är som bäst? Jag söker efter ledord att hänga upp känslan av mig själv när jag gillar mig som bäst. Den där sköna känslan av flyt, ork och en sorts helighet.
Jag hittar:
Glad - som i lyckligt glad över livet, över barnen, över allt
Stark - som i rakryggat stolt, som i ork, som i vilja att möta denna stund
Sann - som i min sanning

Vad tankarna säger

Jag försöker lyssna på vad mina tankar säger till mig. Det kan vara en ganska hemsk lyssning. Tänk om jag skulle prata så till någon annan. Vem den än var skulle jag få denna att gråta och springa för livet.

Tänk vad många hemska sker man säger till sig själv. "Nej, det där funkar inte, så kan du inte göra", "Åh, typsikt dig, så här gör du alltid fast du vet att du inte borde", "Korkskalle varför äter du så mycket godis idag igen, du ska ju sluta med det", "Säg inget mer nu...", "Du är för tjock, tränar för lite, är inte tillräckligt snäll mot dina barn ", "Du kunde ha gjort det där lite bättre..."

Jag gör detta trots att jag vet att jag älskar mig själv, jag har känt det och kan ta fram den känslan. Jag hör mig själv säga sådana saker fast jag har världens bästa vänner och en underbar familj som säger precis tvärtom. Jag hör mig säga detta till mig själv trots att jag vet att jag kan få allt jag vill bara jag vill. Det är min fasta övertygelse att vi är oändliga själar och utan mig skulle universum inte vara detsamma. Och inte utan dig heller.

Men jag kan åtminstone förstå att det är mina tankar, inte JAG som säger sakerna, det är bra. Och jag ska träna, träna så att tankarna säger snälla saker istället.

För vi är alla vackra själar inuti oavsett vad jag ser, du ser eller någon annan ser utifrån de erfarenheter som skymmer sikten.

Bilden är en affisch man kan köpa på Kreativ Insikt

Ny blogg

Hej och välkommen in till mig. Här tänkter jag svamla på lite mer om sånt jag går och tänker på. Mina ideér om livets Liv. Kanske lite mer filosofiskt än min andra blogg, som får fortgå så länge den med. Det blir lite schizofrent, ungefär som jag är - tror jag.

Länkar och sånt är ju inte alls klart - som ni ser. Det får byggas på eftersom. Tipsa mig gärna.

Puss på er!