En sak jag tänkt på. Jag brukar ju alltid säga att det här livet är ingen tävling! Men det är så många som verkar tro det. Det går nog bra att säga nej, nej det vet jag väl, och sen ånga på i samma tempo och prestera och prestera och prestera...
Men jag vet - för jag känner det före alla tankarna, alla känslorna och alla idéer jag har om detta livet. I hjärtat eller själen eller kalla det vad du vill, så finns där en fullständig säkerhet att DET ÄR INGEN TÄVLING! Och det är så befriande.
Men. Jag har en fråga, en sak jag tänkt på. Om man nu tror att det är en tävling, vem vinner då? Den som dör först eller den som dör sist?
