Känna i kroppen

Mitt sätt att vara lycklig är att känna i kroppen. Då vet jag att det är på riktigt - när lyckan sitter i kroppen inte bara i huvudet. Jag har genom alla år som jag kommer ihåg, använt rösten i huvudet som ledsagare. Det gör jag nog än idag till stor del. Däremot har jag lärt mig bl.a. genom Kundaliniyoga och fysiska meditationer att komma ner i kroppen och hitta sanningen där. Och det är övertygelsen att jag vet, som jag gläds åt mest.

De dagar som inte är lika bra som andra tvivlar jag ju. Framförallt tvivlar jag på mig själv. Att det jag tror att jag känner kanske bara är mitt "mind" som spelar mig ett spratt, försöker luras och övertyga. För det är de bra på - tankarna alltså. Jag önskar att jag hade en starkare intuition för mig själv. Jag är så bra på att känna in människor och vad som egentligen är grunden till deras handlande och behov. Men mitt eget? Helt hopplöst. Jag vet inte hur många gånger jag känt att: Att nu har det hänt något hemskt - på riktigt! Men det finns alltid en annan förklaring på det som orsakat att "jag vet".

Men övertygelsen att lita på livet och kärleken finns alltid där. Och jag har ett sätt att veta, genom att försöka få övertygelsen att försvinna, motbevisa, övertala - ja allt, men känslan finns kvar. Sitter i bröstet, mitt på. För mig alltså.

Det finns tusen helt logiska förklaringar på hur det fungerar med själen, kroppen och "mindet" och vi människor har också vetat detta i tusentals år. Men jag känner inget behov av att förklara det - för jag vet. Det har jag känt.

Tänk vad stenar är lika varandra på håll - men ändå så olika....